onsdag 11 november 2009

Kul i Kalmar


Under den gångna helgen hade jag finbesök från Tomelilla. Susse hälsade på mig - och såhär kul hade vi :-)


måndag 12 oktober 2009

Palme-dagarna



Under den gångna helgen var jag i den kungliga hufvudstaden för att deltaga på Palme-dagarna. Intressanta föreläsningar av bland andra Sydafrikas vicepresident samt företrädare för ungdomsorganisationer i det ockuperade Palestina och Västsahara, stod på schemat. Jag träffade även på en gammal svensk statsminister och en blivande svensk statsminister!

onsdag 30 september 2009

söndag 20 september 2009

10 reformer att drömma om

1: Återinför löntagarfonder.
2: Könskvotering i samtliga styrelserum.
3: Avskaffa förmåner och höga löner för alla politiker.
4: Gör kollektivtrafiken gratis.
5: Återinför det gamla pensionssystemet
6: Ha en betydligt mer progressiv inkomstbeskattning, liknande det gamla skattesystemet.
7: Avskaffa betygen.
8: Avskaffa monarkin.
9: Mer historie- och samhällsundervisning i skolan.
10: Avskaffa försvaret.

torsdag 3 september 2009

Michaels sista vila

Så får Michael slutligen en viloplats efter att ha legat i ett frysrum i över två månader. Inte en dag för tidigt.

Jag vet egentligen vad jag ska försöka säga om det. Jag saknar Michael Jackson varje dag, varje timme. Han spred ljus och värme i så många hjärtan. Stackars hans barn.

Tack Michael. Tack. Vila i frid.

Studier i Holland

Jag fick idag besked om att jag blev antagen för att studera i Holland nästa termin. Zwolle heter staden dit jag ska flytta. Jag ska läsa kommunikationsvetenskap, om europeisk politik samt bättra på mina engelska skriv- och språkkunskaper. Det kommer bli kalas!

Om nån är sugen på att flytta till Kalmar i vår så kommer mitt rum således att finnas för uthyrning, möblerat och klart.. Kalasläge, drygt 3000 kr i hyra och två enorma tv-apparater ingår! ;)

onsdag 2 september 2009

Skattesänkningar

Regeringen planerar att införa ännu ett steg i det så kallade jobb-avdraget. Som dessutom finansieras genom att vi lånar pengar. Ansvarsfullt, Reinfeldt! Jobbavdraget ämnar till att skapa nya jobb, enligt regeringen. Det har fatalt misslyckats hittills. I verkligheten är det så att skattesänkningarna urholkar våra välfärdssystem, samtidigt som medelklassen får mer pengar i plånboken för att kunna köpa privata lösningar när kvaliten inom de skattefinansierade välfärdslösningarna sjunker. På så vis urholkar man solidariteten i samhället, viljan att betala skatt minskar och klyftorna mellan fattiga och rika ökar. Det, som så mycket annat, gör mig spyfärdig.

tisdag 1 september 2009

Tillbaka i skolan

Efter en minst sagt värdelös sommar är jag nu åter tillbaka i skolbänken. Att träffa klasskamraterna igen var fantastiskt roligt, det finns så många talangfulla och intelligenta människor i vår klass. Skolan börjar med en riktig rivstart, vi ska med start nästa vecka producera ett eget nyhetsprogram två gånger om dagen och ett radioprogram i magasinformat varje vecka. Det blir tufft, men det ska bli kul att vänja sig vid att komma "ut på fältet" istället för att sitta hemma och knappra som jag gör med mina frilansjobb.

måndag 24 augusti 2009

Så orättvist

För första gången på ett bra tag fick jag idag för mig att återigen kika på minneskonserten till Michael Jackson vid hans begravning - även om Michaels kropp faktiskt FORTFARANDE inte har begravits utan befinner sig i en frysanläggning i Los Angeles..

Och det gör fortfarande lika ont. Jag kan vakna mitt i natten och kallsvettas och bara tänka på att Michael är död.

Jag minns natten när han dog, när jag fick reda på det. Försökte sova framåt 5-6-tiden på morgonen, slumrade till en kort stund. När jag vaknade så vågade jag först inte sätta mig vid datorn och kolla om det var sant alltihopa, eller om jag hade drömt. Och insikten om att det inte är en mardröm utan en verklighet är lika förbannat överväldigande och smärtsam varje gång.

I helgen träffade jag ett gäng idioter som hånade mig för att jag gillar Michael Jackson. De frågade om jag gillade småpojkar också. Jag blev först arg. Sen blev jag bara ledsen. Ledsen för att människor är så jävla elaka av sig.

Jag tappar fan tron på allt.

tisdag 11 augusti 2009

Förlåt mig, Michael.

Efter att ha pratat med Michaels sminkös och vän sedan många år, Karen Faye, är jag nu än mer förkrossad över Michaels död.

Som fan ville jag inget hellre än att få se Michael på scen igen. Michael klarade inte av det. Pressen och stressen blev för mycket. På så vis är jag skyldig till hans död. AEG och de pengagiriga människorna omkring honom var beredda att ge honom vilka piller somhelst för att han skulle klara sig igenom dagarna. Ingen vågade eller ville säga ifrån, säga nej. Till slut orkade inte hjärtat mer. Enligt många jag pratat med som var runt Michael under hans sista tid så var han i väldigt dåligt skick. Han mindes inte saker, var förvirrad och hög emellanåt. Besökte läkare så gott som dagligen och var totalt stenad när han kom ut från besöken. Och ibland hade han även bra dagar. Som hans två sista dagar i livet. Då var han glad och lycklig, repetitionerna gick skitbra och de omkring honom hoppades att han höll på att rycka upp sig och att det här skulle bli en vändpunkt i hans liv.

Jag fattar inte att jag inte insåg tidigare att något måste göras för Michael. Jag visste ju att han hade problem. Ändå gjorde jag inget, skämtade bort det. Skämtade om att han var en skåpsupare och att han var hög emellanåt. Tog inte faktumen på allvar - massvis om hans mediciner och alkoholvanor stod ju att läsa i de offentliga dokument jag studerade under pedofilrättegången. Jag visste ju. Jag önskar jag hade gjort något. Vadsomhelst. Vi fans hade kunnat få Michael att förstå att han behöver rehabiliteras. Skitsamma om konserterna hade gått åt skogen. Vi hade kunnat rädda hans liv, vi hade kunnat se till att hans barn fortfarande hade en pappa.

Förlåt mig Michael. Alla svek dig här i livet. Varenda jävel. Jag med.

onsdag 15 juli 2009

Knugen och rövslickeriet

Jag är så trött på den svenska journalistkårens ständiga uppassande på och rövslickeri kring kungahuset. Så trött att jag idag faktiskt valde att säga upp min prenumeration på Östran - Sveriges sista genuint socialdemokratiska tidning. Utöver ett par kritiska rader på dagens ledarsida bestod större delen av tidningen av okritiskt rapporterande och hyllningar kring Victorias födelsedag. Är tidningsinnehållet i Östran inte annorlunda än i Barometern, så ser jag faktiskt ingen anledning till att fortsätta ha den. Tyvärr, Akinder. Och kom inte med något tjaffs om oberoende eller neutral journalistik - för det finns ingen sådan.

Monarkin ska bort. Så enkelt är det. Det är omodernt, för att inte säga sjukligt, att statsämbeten ska kunna ärvas. Monarkin rimmar dessutom väldigt illa med regeringens så kallade arbetslinje. Men det är klart. Det är ju skillnad på folk och folk.

Reflektioner


Nu har det gått några veckor sedan Michael Jackson hastigt och plötsligt lämnade vår värld. Det har varit händelserika veckor. Michaels kropp har fortfarande inte jordfästs, eftersom familjen försöker klura ut hur de ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt på hans död.

Hursomhelst så finns det ingen hejd på hur mycket Michael Jackson har hyllats och upphöjts till skyarna av journalistkåren. Men innan han dog hette det "den självutnämnde popkungen", "wacko jacko", och så vidare. Han hånades och bespottades in i det sista.

Min beundran för Michael Jackson började med att jag älskade hans musik och hans dans. Den är magisk för mig. Men med åren blev min beundran så mycket mer än så. Jag beundrade människan Michael Jackson. Som trots alla svårigheter alltid reste sig upp och fortsatte kämpa, hur mycket han än hånades och bespottades. Han blev en förebild för mig på många sätt. Jag identifierade mig med hans utanförskap, och det tror jag att vi alla på olika sätt kan göra. Kanske är det därför så många som tidigare inte riktigt insåg hans storhet nu saknar honom så, jag vet inte.

I måndags blev det så rysligt uppenbart för mig att Michael faktiskt är död. Då skulle jag nämligen ha varit på O2 Arenan i London och sett Michael uppträda - något jag väntat på i 12 år. Flera av mina vänner valde att åka till London ändå och deltaga i den minnesstund som hölls utanför arenan. Jag orkade inte det.

Det är fortfarande svårt för mig att förstå att han är borta. Han har ju funnits där hela mitt liv. När jag har mått dåligt har jag alltid tänkt på Michael och tänkt att han har haft det så mycket värre än mig och han har klarat sig. Och nu är han borta.

Jag loggar fortfarande in på olika Jackson-forum och läser nyheter. Jag vet inte riktigt varför. Som om jag någonstans hoppas på att Michael ska komma tillbaka. Med ett UFO, som en nedstigande ängel från skyarna eller bara som ett sjukt pr-trick. Jag vet inte.

Världen är så orättvis. Jag tycker så synd om hans barn, hans mamma, hans syskon och hans kusiner. Jag har svårt att samla tankarna och orden kring hur jag känner kring Michaels död. Jag vet bara att det är tomt och tyst.

fredag 26 juni 2009

Tomhet


Michael Joseph Jackson har gått ur tiden. Jag har inte ord för att beskriva den tomhet och den saknad han lämnar efter sig i mitt hjärta. Michael Jackson var mitt allt. Han var min idol, min förebild, min längtan, min tro, mitt hopp, min dröm, min inspiration, min kärlek, min glädje, min enda.

Jag trodde alltid att Michael Jackson var odödlig. Han var en del av mitt liv. I 12 år hade jag längtat till comebacken. Som skulle skett med besked.

En storartad människa har lämnat våran värld. Jag hoppas, Michael, att du får det bra där du är nu. Jag hoppas du får komma till dina drömmars Neverland där du för alltid kan få vara den lilla pojke som denna världen aldrig tillät dig att vara.

måndag 22 juni 2009

Det blev inget Tyskland..

Det blev inget Tyskland för min del. Jag fick avboka rubbet eftersom jag blev sjuk. Så nu går jag på penicillin i några dagar till.. Riktigt trist, jag hade verkligen sett fram emot att besöka Patrick.

Om exakt tre veckor är det premiär i London för Michael Jacksons This is It-turné. Det känns helt overkligt, jag tror inte jag kommer förstå det själv förrän jag är på plats och han faktiskt står på scenen.

torsdag 11 juni 2009

Till Tyskland!


Idag bokade jag bussbiljetter ner till Dresden i Tyskland. Det är nämligen åter dags att hälsa på min gode vän Patrick. Vi träffades i Skövde för rätt många år sedan, då vi båda studerade där. Sedan dess har vi besökt varandra några gånger om året. Tidigare bodde han i Frankfurt, men numera bor han i Dresden.

Dresden är en oehört vacker stad och tyskarna är ett oehört vänligt folk. Tyvärr står euron inte lika bra till som förra sommaren, men det kommer ändå bli en väldigt rolig och prisvärd semester. Och minnesvärd, framförallt. För det blir det alltid när man är med Patrick!

Bilden är tagen förra sommaren dagen jag åkte hem från Dresden.

tisdag 9 juni 2009

För vi har tagit studenten..

Det här är något jag har skrivit om i föregångarna till den här bloggen och något jag fortsätter att skriva om. För jag stör mig så på det. Jag pratar om studentfirandet.

Just nu är det fullt av skrikande, vitklädda kids ute på stan på lastbilsflak. De stoppar upp trafiken och det är ett jäkla liv. De senaste veckorna har det så gott som varje kväll sprungit omkring dyngpackade småkids ute på kvällarna iförda samma klädsel. Snorfulla, skrålande, brölande.

Förstå mig rätt, det är klart man ska fira att man tar studenten. Man är klar med den (i praktiken) obligatoriska utbildningen och ska börja sitt vuxenliv, flytta hemifrån, skaffa sig ett jobb eller börja med högre studier.

Men firandets former är alldeles för överdrivna. Alkoholen. Champagnefrukosten. Klänningar för tusentals kronor. Bilar som ska hyras. Vad händer med de ungdomar som är barn till de föräldrar som drabbats av finanskrisen, som kanske blivit av med jobbet, inte är med i a-kassan och lever på marginalen? Klassamhället blir extra tydligt vid tillfällen som dessa. Det finns nämligen de som inte kommer ha råd med studentklänning, balklänning, champagnefrukost och limousin. Hela firandet har blivit en sorts småborgerlig prestigetävling där en massa bortskämda snorungar låtsas leva jetsetliv för några dagar.

Är det verkligen värt att fira så mycket att man tar studenten? Man lämnar skolans trygga värld, ditt sociala liv kommer troligen aldrig åter i ditt liv att vara så varierat igen, du kommer ut i ett kallt hårt moderatstyrt Sverige där ungdomsarbetslösheten ligger på rekordnivåer och där intagningskraven till högskolorna är högre än någonsin.

Jag är glad att jag inte är 18 idag. För precis som de som tar studenten idag så känner jag mig som ung orolig och inte särskilt hoppfull för framtiden.

Jag är jävligt skeptisk.

Snabba klipp

Efter mycket blod, svett och tårar är vår grupps andra kortfilm, den här gången en 5-minutersfilm, klar. Det är svårt för utomstående fatta hur oehört mycket tid och energi vi ägnat åt den här produktionen - som med undantag av vissa ljudproblem blev väldigt bra!

tisdag 19 maj 2009

Vår första kortfilm

Vår 1-minuters kortfilm är färdig. "Fasader" heter den. Handlingen är följande: Två personer bor grannar med varandra och åker till jobbet tillsammans. De är lika på ytan men olika under ytan. Den ena är knarkare, den andra är inte det. Enjoy!


fredag 15 maj 2009

Fullt upp


Mycket hektiskt schema just nu. Dagarna i veckan har spenderats med att planera och filma en 1-minutersfilm i senaste skolkursen. Kvällarna har jag spenderat på gymmet och i skolböckerna. Har nämligen tenta i en statsvetenskaplig kurs imorgon som jag inte FÅR misslyckas på. Utöver pluggandet, gymmandet och filmproducerandet har jag även mina skriverijobb att sköta, något jag brukar avhandla tidigt på morgonen om dagarna.

Håll tummarna inför morgondagens tenta hörni.. På bilden ser ni mig tillsammans med mitt filmteam!

torsdag 14 maj 2009

Booked, set and ready to go.


Har precis bokat klart precis allt inför sommarens två vistelser i London. Känns så jävla skönt. INGET ska få stoppa mig. Nu är flygbiljetter, tågbiljetter, vandrarhem och konserter fixade. 6 st konserter blir det allt som allt nu i juli. Sen får vi se om jag tar och köper en biljett till den avslutande konserten i februari också.

Hursomhelst. 8 juli är premiären och det är förstås denna konsert jag ser fram emot allra mest. Jag, Elias, Tiina och Ronan kommer att skrika, gråta, dansa och njuta. Det kommer bli helt underbart.

8, 10, 12, 14, 16 juli är mina första fem konserter och då blir det en 10-dagarsvistelse i London. Sedan ska jag även gå den 28 juli, då blir det en snabbvisit i London över ett dygn bara.

Fan vad jag längtar.

Michael är sedan en månad tillbaka i full färd med repetitioner inför showen. Ett stort säkerhetspådrag hindrar press och nyfikna från att se vad som försigår i den flyghangar i Los Angeles där cirkusen är igång. Två scener används för ändamålet och director är Kenny Ortega - samme man som Michael arbetade med under sina två senaste turnéer. Showen, som har en budget motsvarande en mellanstor svensk kommuns årsbudget, ska bjuda på tidigare ej skådade tekniska effekter och kombinera storslagna teatraliska scener med intima musikstunder med Jackson.

18 låtar ur Jacksons imponerande repertoar kommer framföras varje kväll under de 50 konserterna. En ny singel ska dessutom släppas innan premiären och Michael kommer förstås att framföra även denna.

Michael rapporteras vara i full färd med att "uppfinna" nya danssteg. Till sin hjälp har han bland andra David Elsewhere samt koreografer som tidigare arbetat med artister som Usher. Enligt twitter-bloggar från repetitionerna dansar Michael röven av de knappt hälften så gamla dansare som ska vara med på showen.. Än är det krut i gubben!

torsdag 7 maj 2009

Du ger elbolagen 5000 kronor i vinst per år!

Wow. Sitter och spanar i en rapport från Villaägarna.

Elräkningen i hushållet jag bor i ligger oroväckande högt. Vi är tre grabbar som delar en lägenhet och vi betalar ungefär 250-300 kronor per person i elräkning per månad. Och vi har inte någon ovanligt hög elkonsumtion. Priserna ligger helt enkelt väldigt högt. Jag minns för några år sedan när jag bodde själv och räkningen låg på kanske 150-200 kronor i månaden.. Priserna går uppåt hela tiden. Och med dem även företagens vinster, tydligen.

Jag blir fly förbannad när jag läser rapporten och inser att en vanlig småhusägare varje år bidrar med mellan 5200-5400 kronor i ren vinst till kraftbolag som Vattenfall och Fortum. Vinstmarginalen för Fortum ligger enligt rapporten på hela 35 procent, medan motsvarande siffra för Vattenfall är 78 procent.

Var det nån som sa att avregleringar skulle leda till lägre priser?

onsdag 6 maj 2009

Åter till gymmet

Efter 3 veckors uppehåll på grund av diverse förkylningar och sjukdomar var jag idag äntligen åter på gymmet. Precis som när jag började träna så tog det verkligen emot att ta sig dit. Det är svårt att motivera sig att lyfta på häcken från datorn för att fysiskt anstränga sig. Men jisses vad skönt det var efteråt. Nu blir det hårdträning fram till sommaren!

tisdag 5 maj 2009

Besök från Bulgarien

Efter inrådan av kamrat Olov blev jag för ett tag sedan medlem på Couchsurfing.com. Det är en sajt som i korthet går ut på att man erbjuder sin soffa för gratis övernattning till okända människor, och man gör upp om detta via sajten. Inatt hade jag mina första besökare.

Alix och Mladen är ett 30-årigt par med rötterna i Paris och Bulgarien. De har, hör och höpna, cyklat ifrån Sofia och hit. De har varit ute i 50 dagar. De har sålt allt de äger i sina hemländer och har ingen riktig plan för framtiden, mer än att de vill fortsätta leva så som de gör så länge det bara går. 5 euro om dagen lever de på. De tänker fortsätta cykla uppåt genom Sverige och sedan genom Finland, Ryssland och slutligen Peking.

Häftigt. Vi satt uppe igår fram till 2-tiden och diskuterade materialism och existensialism. Mladen har verkligen levt ett liv helt annorlunda än mitt. När han var barn fick hans familj stå i kö i 9 timmar för att köpa bröd med kuponger. Folk svalt. Hans land är totalt korrumperat efter kommunismens fall. Folk där har ingen framtidstro alls, berättar han. Det var bättre för, påstår han.

Hursomhelst, jag rekommenderar er att bli medlemmar på Couchsurfing.com. Det ger verkligen möjlighet att träffa spännande människor.

tisdag 14 april 2009

Rättegång

I kursen rättsjournalistik som jag läser just nu fick vi idag besöka en rättegång. Utöver herr Jacksons rättegång i USA så är det här enda rättegången jag varit på. Det var en tjej, ett år äldre än mig, som stod åtalad för grovt rattfylleri, våld mot tjänsteman (två tillfällen) samt skadegörelse.

Det var riktigt tragiskt. Tjejen hade psykiska problem. Hon var utbildad undersköterska och hade jobbat inom vården en del, tills dess att hon gått in i väggen. Utbildningen hade hon skaffat sig samtidigt som hon jobbade natt. Tjejen hade två små barn. Käkade antidepressiva piller. Och åkte dit med 1.79 promille i blodet. Hon mindes ingenting, inte ens att hon suttit i bilen.

Åklagaren yrkade på fyra månaders fängelse. Tjejen var tidigare ostraffad.

Huajajen. Man har det ganska bra ändå. Nu ska det skrivas om detta till skolan.

tisdag 24 mars 2009

Det märks att det är lågkonjunktur..

Jag har de senaste veckorna varit på Elgiganten och MediaMarkt här i Kalmar flera gånger, dels för att jag tycker det är kul att bara gå runt och titta på alla prylar och dels för att jag hängt med kompisar som handlat där.

Elgiganten är bara några år gammalt här i Kalmar, medan MediaMarkt slog upp portarna så sent som i höstas.

Och varenda gång jag varit på Elgiganten, oavsett tidpunkt på dygn eller vecka, så har det varit ödsligt tomt därinne. Inte sällan har jag varit den enda kunden i hela butiken - och butiken är helt enorm. Det är så himla tråkigt att se. De måste ju göra fruktansvärda förluster.

Hur länge kommer det dröja innan hela Hansa City i Kalmar slår igen? Det är nästan alltid halvödsligt på parkeringsplatserna där.

onsdag 11 mars 2009

Fy bubblan!

Fick tag på biljetter till 3 av de 10 (även om det nog blir fler) Michael Jackson-konserterna i London i sommar. Jag lyckades komma över dem under morgonens försläpp av biljetter. På fredag börjar den riktiga fighten när det riktiga biljettsläppet sker - då ska jag ha tag på biljetter till återstående 7 konserter.

Fy bubblan vad gött.

torsdag 5 mars 2009

Michael Jacksons sista spelningar

Michael Jackson gör sina sista spelningar. Någonsin. I London i sommar. Det står klart nu. Tusentals fans hade med kort varsel samlats på O2 Arenan i London där Jackson, 1½ timme försenad, på några minuter informerade världspressen om läget.

Jag vet inte riktigt vad jag känner inför detta. Jag hade hoppats på ett nytt album eller en ny låt. Men, å andra sidan, Michael hade nog i ärlighetsnamn bara floppat och inte toppat med ett nytt album. Och få artister har ju ett sådant imponerande låtarkiv som honom. Han ska spela de låtar fansen vill höra, sade han.

Jag måste få tag på biljetter.

Presskonferens idag

Klockan 17.00 svensk tid idag framträder Kungen av Pop, Michael Jackson, på O2 Arena i London för att klargöra datum för sommarens spelningar på samma ställe. 9:e juli ryktas vara premiärdatum för kungens återkomst till scenen.

Vill du följa presskonferensen live så kan du göra det på följande sidor:
http://www.michaeljackson.com/
http://www.michaeljacksonlive.com/
http://www.mjstar.com/
http://news.lalate.com/2009/03/04/michael-jackson-press-conference-o2/

onsdag 4 mars 2009

Äntligen..


Jag ska faktiskt erkänna att jag till slut hade gett upp hoppet. Hoppet om att någonsin få se Michael Jackson uppträda igen eller göra ny musik. Tröttnat på ständigt återkommande och lika ständigt falska rykten om nya skivor och eventuella konserter. Så sent som i helgen dödförklarade jag Michael Jacksons framtida karriär inför mina kompisar på en Michael Jackson-fest i Göteborg. Och jag är ändå snubben som åkte ända till USA för att visa mitt stöd för Michael i rättegången mot honom..

Jag hade fel.

Michael Jackson är på väg tillbaka. Imorgon torsdag håller han en presskonferens på O2-arenan i London, där han väntas klargöra att han ämnar göra flera konserter där nu till sommaren. I övrigt ryktas det också om att den nya skivan, såhär 8 år efter senaste studioalbumet Invincible, också skall tillkännages.

Wow. Det här har jag väntat på hur länge somhelst. Äntligen, äntligen, äntligen.

torsdag 26 februari 2009

Sluta jobba!

Läser de stora rubrikerna på Aftonblaskan idag: Kungens motkrav: Sluta jobba!

Lite försynt undrar jag vad regeringen har att säga om detta, med tanke på den hårdföra så kallade arbetslinjen..

Är det några som är ett par lata bidragsberoende samhällsparasiter så är det väl kungafamiljen och resterande pack av det som återstår av den svenska adeln.

Det är väldigt sällan jag anser att privatiseringar är av godo. Men i fallet med kungahuset är jag beredd att göra ett undantag. Låt kungen själv få dra in sina kulor. Han kan säkert tjäna en bra slant på att klippa band och inviga grejer. Mina skattepengar vill jag iaf inte skall finansiera varesig bröllop eller lyxleverne.

torsdag 19 februari 2009

Radio!

Idag har jag gjort mitt första egna radioprogram. Det var nervöst, men jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Ett av få riktigt samhällsinriktade radioprogram producerade i min klass, kändes bra att inte välja ett lättsamt ämne utan något som faktiskt beror väldigt många av oss - nämligen arbetslösheten och den rådande finanskrisen.


Här kan du lyssna.





onsdag 11 februari 2009

Vill ha-lista

  • Full HD-projektor.
  • Ny reciever.
  • Nya högtalare i minimalistisk design.
  • Ny soffa.
  • 24-tums widescreenskärm.
  • En fläskig NAT-server med 4 raidade 2TB-diskar.
  • En rejäl gigabit-switch.
  • En Macintosh.
  • En riktig dörr till mitt rum.
  • En billig lägenhet i Berlin nån månad i sommar.
  • Fler skrivuppdrag så att jag kan finansiera ovanstående.

fredag 30 januari 2009

Backyard Babies

Min hemort Nässjö är en småtrevlig liten stad belägen på det småländska Höglandet. Det enda som egentligen är bra med Nässjö är att det är billigt att käka ute där och att det styrs av en väldigt röd politiskt majoritet. Det är inte många från Nässjö som har lyckats bli något.

Anders Björck, gammal försvarsminister och numera landshövding i Uppsala län, är en som lyckades ta sig någonstans.

Grabbarna i Backyard Babies är några andra. Och ikväll ska jag för första gången få se dem på riktigt. Det känns stort. De är mer eller mindre avgudade där hemma. På stadshotellet, som är den enda nattklubben (om det nu kan räknas som nattklubb när man stänger klockan 01), finns en hel vägg tapetserad med Dregen och grabbarna. I deras gamla replokaler på den forna stolfabriken och sedermera fritidsgården Pinnen i Nässjö hänger fortfarande signerade affischer från spelningar långt innan bandet slog igenom.

Det jag framförallt ser fram emot ikväll är att få höra låten "Minus Celsius", som är en av de absolut skönaste rocklåtar jag vet. Efter det är det största spänningsmomentet ikväll att se hur högt Dregens hårfäste har förflyttats sedan jag såg honom på tv senast.

onsdag 28 januari 2009

Den svenska skolan

Jag blev inbjuden i gruppen Brinellgymnasiet på Facebook nyligen. I den gruppen fanns inte mindre än knappt 1000 medlemmar. Gruppen är alltså till för de som någon gång har gått eller går på Brinellgymnasiet i Nässjö, som länge var det enda gymnasiet i Nässjö.

Det slog mig när jag såg den vidda bredd av medlemmar som fanns i gruppen vilket fantastiskt land Sverige egentligen är, eller iallafall har varit. Oavsett om din pappa är direktör eller a-lagare, så har vi nämligen suttit i samma sketna skolbänkar och gått i samma skolor under vår uppväxt.

Jag tillhörde den första generationen barn i Sverige som fick det sämre i skolan än vad tidigare generationer haft det. Vi fick använda gamla luggade skolböcker, Sovjetunionen fanns med på kartorna i klassrummen fram till mitten av 90-talet, klasserna var för stora och för röriga, och fritidsgårdarna blev nedlagda.

Häromhelgen tog jag en promenad förbi min gamla låg- och mellanstadieskola i Nässjö, Handskerydsskolan. Jag kikade in genom fönstret till det klassrum där jag lärde mig att läsa, skriva och räkna. Jag minns fortfarande hur stolt jag var när jag hade läst ut vår läsbok alldeles på egen hand medan klassen kämpade med texterna i början av boken. Och jag minns de första ord jag fick lära mig att bokstavera. "So". och "os". So är alltså ett annat namn för kvinno-gris (den moderna synonymen stavas för övrigt Maud Olofsson).

Men jisses, vad klassrummet hade förändrats sedan jag gick där. Det var ju förvisso snart 20 år sedan, men ändå.. Borta var de slitna träbänkarna med klotter på undersidan från 60-talet. Istället var där små kontorsstolar med riktiga mjuka dynor, moderna höjdjusteringsbara bänkar och lärarens kateder var utrustad med en dator och plattskärm.

Hursomhelst, den svenska skolan är en mötesplats för olika samhällsgrupper. I min klass hade vi både invandrare och adoptivbarn, vi hade kristna fanatiker, direktörssöner och vanliga arbetarflickor och arbetargrabbar ur socialgrupp tre. Och faktiskt även någon vars sociala och ekonomiska situation torde placeras utanför och nedanför socialgruppsskalan.

Det vore roligt med en reunion egentligen, för att se vart alla har tagit vägen. Jag har kontakt med en och annan klasskompis även idag, vi gick ju trots allt med varandra i 9 år. Bäst av oss tror jag att en tjej i klassen lyckades som gifte sig med ett NHL-proffs och lever det goda livet, enligt ryktet.

En och annan har skaffat barn och bildat familj, en är konstnär, någon har köpt hus, en dog i cancer i unga år, en tredje är journalist i Kalmar..

torsdag 22 januari 2009

Länge sen sist

Uppdateringarna i den här bloggen lyser allt mer med sin frånvaro. Anledningen till det är att jag inte direkt känner något behov av att skriva av mig. Vad har hänt sen sist då?

Tja, världens mäktigaste land har fått en ny president. Förhoppningsvis blir världen en liten bättre plats nu. Israel har påbörjat en ny orgie i människoslakt i mellanöstern, allt medan västvärlden tyst ser på. Den borgerliga alliansen fortsätter att sparka på de som ligger ner och att köra vårt land i botten. Att folk aldrig lär sig.

På den privata sidan så har jag bland annat åter varit sjuk, vilket innebar att jag hamnade rejält efter i skolan. Jag har även haft besök av min tyske vän Patrick, och lillasyrran har varit hemma en sväng i Sverige ifrån Chile. Vilhelm Dahlén har fortfarande inte hört av sig till mig trots att vi varit bästa vänner sedan dagis och att vi har bott i samma stad sedan i somras.

Michael Jacksons karriär är mer stendöd än någonsin och imorgon skall jag se Backyard Babies spela runt knuten på Palace.