fredag 30 januari 2009

Backyard Babies

Min hemort Nässjö är en småtrevlig liten stad belägen på det småländska Höglandet. Det enda som egentligen är bra med Nässjö är att det är billigt att käka ute där och att det styrs av en väldigt röd politiskt majoritet. Det är inte många från Nässjö som har lyckats bli något.

Anders Björck, gammal försvarsminister och numera landshövding i Uppsala län, är en som lyckades ta sig någonstans.

Grabbarna i Backyard Babies är några andra. Och ikväll ska jag för första gången få se dem på riktigt. Det känns stort. De är mer eller mindre avgudade där hemma. På stadshotellet, som är den enda nattklubben (om det nu kan räknas som nattklubb när man stänger klockan 01), finns en hel vägg tapetserad med Dregen och grabbarna. I deras gamla replokaler på den forna stolfabriken och sedermera fritidsgården Pinnen i Nässjö hänger fortfarande signerade affischer från spelningar långt innan bandet slog igenom.

Det jag framförallt ser fram emot ikväll är att få höra låten "Minus Celsius", som är en av de absolut skönaste rocklåtar jag vet. Efter det är det största spänningsmomentet ikväll att se hur högt Dregens hårfäste har förflyttats sedan jag såg honom på tv senast.

onsdag 28 januari 2009

Den svenska skolan

Jag blev inbjuden i gruppen Brinellgymnasiet på Facebook nyligen. I den gruppen fanns inte mindre än knappt 1000 medlemmar. Gruppen är alltså till för de som någon gång har gått eller går på Brinellgymnasiet i Nässjö, som länge var det enda gymnasiet i Nässjö.

Det slog mig när jag såg den vidda bredd av medlemmar som fanns i gruppen vilket fantastiskt land Sverige egentligen är, eller iallafall har varit. Oavsett om din pappa är direktör eller a-lagare, så har vi nämligen suttit i samma sketna skolbänkar och gått i samma skolor under vår uppväxt.

Jag tillhörde den första generationen barn i Sverige som fick det sämre i skolan än vad tidigare generationer haft det. Vi fick använda gamla luggade skolböcker, Sovjetunionen fanns med på kartorna i klassrummen fram till mitten av 90-talet, klasserna var för stora och för röriga, och fritidsgårdarna blev nedlagda.

Häromhelgen tog jag en promenad förbi min gamla låg- och mellanstadieskola i Nässjö, Handskerydsskolan. Jag kikade in genom fönstret till det klassrum där jag lärde mig att läsa, skriva och räkna. Jag minns fortfarande hur stolt jag var när jag hade läst ut vår läsbok alldeles på egen hand medan klassen kämpade med texterna i början av boken. Och jag minns de första ord jag fick lära mig att bokstavera. "So". och "os". So är alltså ett annat namn för kvinno-gris (den moderna synonymen stavas för övrigt Maud Olofsson).

Men jisses, vad klassrummet hade förändrats sedan jag gick där. Det var ju förvisso snart 20 år sedan, men ändå.. Borta var de slitna träbänkarna med klotter på undersidan från 60-talet. Istället var där små kontorsstolar med riktiga mjuka dynor, moderna höjdjusteringsbara bänkar och lärarens kateder var utrustad med en dator och plattskärm.

Hursomhelst, den svenska skolan är en mötesplats för olika samhällsgrupper. I min klass hade vi både invandrare och adoptivbarn, vi hade kristna fanatiker, direktörssöner och vanliga arbetarflickor och arbetargrabbar ur socialgrupp tre. Och faktiskt även någon vars sociala och ekonomiska situation torde placeras utanför och nedanför socialgruppsskalan.

Det vore roligt med en reunion egentligen, för att se vart alla har tagit vägen. Jag har kontakt med en och annan klasskompis även idag, vi gick ju trots allt med varandra i 9 år. Bäst av oss tror jag att en tjej i klassen lyckades som gifte sig med ett NHL-proffs och lever det goda livet, enligt ryktet.

En och annan har skaffat barn och bildat familj, en är konstnär, någon har köpt hus, en dog i cancer i unga år, en tredje är journalist i Kalmar..

torsdag 22 januari 2009

Länge sen sist

Uppdateringarna i den här bloggen lyser allt mer med sin frånvaro. Anledningen till det är att jag inte direkt känner något behov av att skriva av mig. Vad har hänt sen sist då?

Tja, världens mäktigaste land har fått en ny president. Förhoppningsvis blir världen en liten bättre plats nu. Israel har påbörjat en ny orgie i människoslakt i mellanöstern, allt medan västvärlden tyst ser på. Den borgerliga alliansen fortsätter att sparka på de som ligger ner och att köra vårt land i botten. Att folk aldrig lär sig.

På den privata sidan så har jag bland annat åter varit sjuk, vilket innebar att jag hamnade rejält efter i skolan. Jag har även haft besök av min tyske vän Patrick, och lillasyrran har varit hemma en sväng i Sverige ifrån Chile. Vilhelm Dahlén har fortfarande inte hört av sig till mig trots att vi varit bästa vänner sedan dagis och att vi har bott i samma stad sedan i somras.

Michael Jacksons karriär är mer stendöd än någonsin och imorgon skall jag se Backyard Babies spela runt knuten på Palace.