onsdag 28 januari 2009

Den svenska skolan

Jag blev inbjuden i gruppen Brinellgymnasiet på Facebook nyligen. I den gruppen fanns inte mindre än knappt 1000 medlemmar. Gruppen är alltså till för de som någon gång har gått eller går på Brinellgymnasiet i Nässjö, som länge var det enda gymnasiet i Nässjö.

Det slog mig när jag såg den vidda bredd av medlemmar som fanns i gruppen vilket fantastiskt land Sverige egentligen är, eller iallafall har varit. Oavsett om din pappa är direktör eller a-lagare, så har vi nämligen suttit i samma sketna skolbänkar och gått i samma skolor under vår uppväxt.

Jag tillhörde den första generationen barn i Sverige som fick det sämre i skolan än vad tidigare generationer haft det. Vi fick använda gamla luggade skolböcker, Sovjetunionen fanns med på kartorna i klassrummen fram till mitten av 90-talet, klasserna var för stora och för röriga, och fritidsgårdarna blev nedlagda.

Häromhelgen tog jag en promenad förbi min gamla låg- och mellanstadieskola i Nässjö, Handskerydsskolan. Jag kikade in genom fönstret till det klassrum där jag lärde mig att läsa, skriva och räkna. Jag minns fortfarande hur stolt jag var när jag hade läst ut vår läsbok alldeles på egen hand medan klassen kämpade med texterna i början av boken. Och jag minns de första ord jag fick lära mig att bokstavera. "So". och "os". So är alltså ett annat namn för kvinno-gris (den moderna synonymen stavas för övrigt Maud Olofsson).

Men jisses, vad klassrummet hade förändrats sedan jag gick där. Det var ju förvisso snart 20 år sedan, men ändå.. Borta var de slitna träbänkarna med klotter på undersidan från 60-talet. Istället var där små kontorsstolar med riktiga mjuka dynor, moderna höjdjusteringsbara bänkar och lärarens kateder var utrustad med en dator och plattskärm.

Hursomhelst, den svenska skolan är en mötesplats för olika samhällsgrupper. I min klass hade vi både invandrare och adoptivbarn, vi hade kristna fanatiker, direktörssöner och vanliga arbetarflickor och arbetargrabbar ur socialgrupp tre. Och faktiskt även någon vars sociala och ekonomiska situation torde placeras utanför och nedanför socialgruppsskalan.

Det vore roligt med en reunion egentligen, för att se vart alla har tagit vägen. Jag har kontakt med en och annan klasskompis även idag, vi gick ju trots allt med varandra i 9 år. Bäst av oss tror jag att en tjej i klassen lyckades som gifte sig med ett NHL-proffs och lever det goda livet, enligt ryktet.

En och annan har skaffat barn och bildat familj, en är konstnär, någon har köpt hus, en dog i cancer i unga år, en tredje är journalist i Kalmar..

1 kommentar:

Danne sa...

Trevlig läsning ! Vi får ordna en reunionen 1983 tycker jag ! Frågan e bara hur många som dyker upp