onsdag 15 juli 2009

Knugen och rövslickeriet

Jag är så trött på den svenska journalistkårens ständiga uppassande på och rövslickeri kring kungahuset. Så trött att jag idag faktiskt valde att säga upp min prenumeration på Östran - Sveriges sista genuint socialdemokratiska tidning. Utöver ett par kritiska rader på dagens ledarsida bestod större delen av tidningen av okritiskt rapporterande och hyllningar kring Victorias födelsedag. Är tidningsinnehållet i Östran inte annorlunda än i Barometern, så ser jag faktiskt ingen anledning till att fortsätta ha den. Tyvärr, Akinder. Och kom inte med något tjaffs om oberoende eller neutral journalistik - för det finns ingen sådan.

Monarkin ska bort. Så enkelt är det. Det är omodernt, för att inte säga sjukligt, att statsämbeten ska kunna ärvas. Monarkin rimmar dessutom väldigt illa med regeringens så kallade arbetslinje. Men det är klart. Det är ju skillnad på folk och folk.

Reflektioner


Nu har det gått några veckor sedan Michael Jackson hastigt och plötsligt lämnade vår värld. Det har varit händelserika veckor. Michaels kropp har fortfarande inte jordfästs, eftersom familjen försöker klura ut hur de ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt på hans död.

Hursomhelst så finns det ingen hejd på hur mycket Michael Jackson har hyllats och upphöjts till skyarna av journalistkåren. Men innan han dog hette det "den självutnämnde popkungen", "wacko jacko", och så vidare. Han hånades och bespottades in i det sista.

Min beundran för Michael Jackson började med att jag älskade hans musik och hans dans. Den är magisk för mig. Men med åren blev min beundran så mycket mer än så. Jag beundrade människan Michael Jackson. Som trots alla svårigheter alltid reste sig upp och fortsatte kämpa, hur mycket han än hånades och bespottades. Han blev en förebild för mig på många sätt. Jag identifierade mig med hans utanförskap, och det tror jag att vi alla på olika sätt kan göra. Kanske är det därför så många som tidigare inte riktigt insåg hans storhet nu saknar honom så, jag vet inte.

I måndags blev det så rysligt uppenbart för mig att Michael faktiskt är död. Då skulle jag nämligen ha varit på O2 Arenan i London och sett Michael uppträda - något jag väntat på i 12 år. Flera av mina vänner valde att åka till London ändå och deltaga i den minnesstund som hölls utanför arenan. Jag orkade inte det.

Det är fortfarande svårt för mig att förstå att han är borta. Han har ju funnits där hela mitt liv. När jag har mått dåligt har jag alltid tänkt på Michael och tänkt att han har haft det så mycket värre än mig och han har klarat sig. Och nu är han borta.

Jag loggar fortfarande in på olika Jackson-forum och läser nyheter. Jag vet inte riktigt varför. Som om jag någonstans hoppas på att Michael ska komma tillbaka. Med ett UFO, som en nedstigande ängel från skyarna eller bara som ett sjukt pr-trick. Jag vet inte.

Världen är så orättvis. Jag tycker så synd om hans barn, hans mamma, hans syskon och hans kusiner. Jag har svårt att samla tankarna och orden kring hur jag känner kring Michaels död. Jag vet bara att det är tomt och tyst.