onsdag 15 juli 2009

Reflektioner


Nu har det gått några veckor sedan Michael Jackson hastigt och plötsligt lämnade vår värld. Det har varit händelserika veckor. Michaels kropp har fortfarande inte jordfästs, eftersom familjen försöker klura ut hur de ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt på hans död.

Hursomhelst så finns det ingen hejd på hur mycket Michael Jackson har hyllats och upphöjts till skyarna av journalistkåren. Men innan han dog hette det "den självutnämnde popkungen", "wacko jacko", och så vidare. Han hånades och bespottades in i det sista.

Min beundran för Michael Jackson började med att jag älskade hans musik och hans dans. Den är magisk för mig. Men med åren blev min beundran så mycket mer än så. Jag beundrade människan Michael Jackson. Som trots alla svårigheter alltid reste sig upp och fortsatte kämpa, hur mycket han än hånades och bespottades. Han blev en förebild för mig på många sätt. Jag identifierade mig med hans utanförskap, och det tror jag att vi alla på olika sätt kan göra. Kanske är det därför så många som tidigare inte riktigt insåg hans storhet nu saknar honom så, jag vet inte.

I måndags blev det så rysligt uppenbart för mig att Michael faktiskt är död. Då skulle jag nämligen ha varit på O2 Arenan i London och sett Michael uppträda - något jag väntat på i 12 år. Flera av mina vänner valde att åka till London ändå och deltaga i den minnesstund som hölls utanför arenan. Jag orkade inte det.

Det är fortfarande svårt för mig att förstå att han är borta. Han har ju funnits där hela mitt liv. När jag har mått dåligt har jag alltid tänkt på Michael och tänkt att han har haft det så mycket värre än mig och han har klarat sig. Och nu är han borta.

Jag loggar fortfarande in på olika Jackson-forum och läser nyheter. Jag vet inte riktigt varför. Som om jag någonstans hoppas på att Michael ska komma tillbaka. Med ett UFO, som en nedstigande ängel från skyarna eller bara som ett sjukt pr-trick. Jag vet inte.

Världen är så orättvis. Jag tycker så synd om hans barn, hans mamma, hans syskon och hans kusiner. Jag har svårt att samla tankarna och orden kring hur jag känner kring Michaels död. Jag vet bara att det är tomt och tyst.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kan inte göra annat än att hålla med..
Det är tyst. Slut på ord.
Tyst..
/A.

Frida sa...

Jag vet. Det gör ont och det kommer aldrig att riktigt gå över. Sorgen kommer bara att ändra form. Jag känner mig vilsen.
Insikten har tagit sin tid också... minnesceremonin skakade om mig. När kistan kom in fick jag en hemsk, sugande känsla i magen. Som att tappa andan.
Media är så jävla vidriga. Och Magnus Sundholm skrev nån hånfull liten text om att nu är det minsann tyst om fansen. Vad fan ska vi bry oss om honom för? "Kanske sörjer ni". Det är klart som fan.
Nu vill jag ha en gathering. Samla många, många fans, hålla händer och tända ljus, gråta och sjunga och försöka hitta hopp.
Ta hand om dig.

Åsa sa...

Tack tack Kent för dina fina ord. Det är så sant, precis på pricken så är det med relationen till Michael.
Det finns dem som inte riktigt kan förstå förens nu vad han har gjort för världen. Många utomstående som tidigare aldrig lyssnat eller ens ägnat en tanke till honom känner av sorgen o den värme som han sprider oavsett sin bortgång.

Finns dem som inte heller förstått innan hur mycket han har hjälpt mig o så många med mig. Frågan har varit "hur kan någon som du inte känner göra så mycket för dig genom att bara existera"????

Ja de du kära vän, det är magiskt skulle man kunna säga, en nutidens stora Jesus o broder som med ärligheten vill alla väl på denna jord. Han älskar dig o har en sån enorm styrka genom denna hårda värld som en del av oss möter. Den klarar han o det en den vi alla känner.

Tack åter igen Kent för de du skriver. Vi ska hålla Michaels sanna anda för evigt.