måndag 24 augusti 2009

Så orättvist

För första gången på ett bra tag fick jag idag för mig att återigen kika på minneskonserten till Michael Jackson vid hans begravning - även om Michaels kropp faktiskt FORTFARANDE inte har begravits utan befinner sig i en frysanläggning i Los Angeles..

Och det gör fortfarande lika ont. Jag kan vakna mitt i natten och kallsvettas och bara tänka på att Michael är död.

Jag minns natten när han dog, när jag fick reda på det. Försökte sova framåt 5-6-tiden på morgonen, slumrade till en kort stund. När jag vaknade så vågade jag först inte sätta mig vid datorn och kolla om det var sant alltihopa, eller om jag hade drömt. Och insikten om att det inte är en mardröm utan en verklighet är lika förbannat överväldigande och smärtsam varje gång.

I helgen träffade jag ett gäng idioter som hånade mig för att jag gillar Michael Jackson. De frågade om jag gillade småpojkar också. Jag blev först arg. Sen blev jag bara ledsen. Ledsen för att människor är så jävla elaka av sig.

Jag tappar fan tron på allt.

tisdag 11 augusti 2009

Förlåt mig, Michael.

Efter att ha pratat med Michaels sminkös och vän sedan många år, Karen Faye, är jag nu än mer förkrossad över Michaels död.

Som fan ville jag inget hellre än att få se Michael på scen igen. Michael klarade inte av det. Pressen och stressen blev för mycket. På så vis är jag skyldig till hans död. AEG och de pengagiriga människorna omkring honom var beredda att ge honom vilka piller somhelst för att han skulle klara sig igenom dagarna. Ingen vågade eller ville säga ifrån, säga nej. Till slut orkade inte hjärtat mer. Enligt många jag pratat med som var runt Michael under hans sista tid så var han i väldigt dåligt skick. Han mindes inte saker, var förvirrad och hög emellanåt. Besökte läkare så gott som dagligen och var totalt stenad när han kom ut från besöken. Och ibland hade han även bra dagar. Som hans två sista dagar i livet. Då var han glad och lycklig, repetitionerna gick skitbra och de omkring honom hoppades att han höll på att rycka upp sig och att det här skulle bli en vändpunkt i hans liv.

Jag fattar inte att jag inte insåg tidigare att något måste göras för Michael. Jag visste ju att han hade problem. Ändå gjorde jag inget, skämtade bort det. Skämtade om att han var en skåpsupare och att han var hög emellanåt. Tog inte faktumen på allvar - massvis om hans mediciner och alkoholvanor stod ju att läsa i de offentliga dokument jag studerade under pedofilrättegången. Jag visste ju. Jag önskar jag hade gjort något. Vadsomhelst. Vi fans hade kunnat få Michael att förstå att han behöver rehabiliteras. Skitsamma om konserterna hade gått åt skogen. Vi hade kunnat rädda hans liv, vi hade kunnat se till att hans barn fortfarande hade en pappa.

Förlåt mig Michael. Alla svek dig här i livet. Varenda jävel. Jag med.