tisdag 11 augusti 2009

Förlåt mig, Michael.

Efter att ha pratat med Michaels sminkös och vän sedan många år, Karen Faye, är jag nu än mer förkrossad över Michaels död.

Som fan ville jag inget hellre än att få se Michael på scen igen. Michael klarade inte av det. Pressen och stressen blev för mycket. På så vis är jag skyldig till hans död. AEG och de pengagiriga människorna omkring honom var beredda att ge honom vilka piller somhelst för att han skulle klara sig igenom dagarna. Ingen vågade eller ville säga ifrån, säga nej. Till slut orkade inte hjärtat mer. Enligt många jag pratat med som var runt Michael under hans sista tid så var han i väldigt dåligt skick. Han mindes inte saker, var förvirrad och hög emellanåt. Besökte läkare så gott som dagligen och var totalt stenad när han kom ut från besöken. Och ibland hade han även bra dagar. Som hans två sista dagar i livet. Då var han glad och lycklig, repetitionerna gick skitbra och de omkring honom hoppades att han höll på att rycka upp sig och att det här skulle bli en vändpunkt i hans liv.

Jag fattar inte att jag inte insåg tidigare att något måste göras för Michael. Jag visste ju att han hade problem. Ändå gjorde jag inget, skämtade bort det. Skämtade om att han var en skåpsupare och att han var hög emellanåt. Tog inte faktumen på allvar - massvis om hans mediciner och alkoholvanor stod ju att läsa i de offentliga dokument jag studerade under pedofilrättegången. Jag visste ju. Jag önskar jag hade gjort något. Vadsomhelst. Vi fans hade kunnat få Michael att förstå att han behöver rehabiliteras. Skitsamma om konserterna hade gått åt skogen. Vi hade kunnat rädda hans liv, vi hade kunnat se till att hans barn fortfarande hade en pappa.

Förlåt mig Michael. Alla svek dig här i livet. Varenda jävel. Jag med.

2 kommentarer:

ann-paa sa...

... Finner inga ord. Att han inte ens kunde äta själv utan blev matad (som Karen sagt) är bara det tillräckligt t-a-l-a-n-d-e.

Per Grunditz sa...

Hmm, du är inte nådig mot dig själv Kent. Men jag förstår förvisso dina tankegångar. Michael Jackson kanske helt enkelt inte var i stånd att fatta beslut på egen hand, eller i det skick han befann sig, och man kunde ju önska att den närmast ansvarige (vem det nu var) slagit näven i bordet. Men visst, i slutändan lär det stå ganska tydligt svart på vitt att Michael blev offer för girigheten, oavsett dödsorsak. Frågan är ju om Michael hade något val? Jag menar, om han valt bort comebacken så skulle han väl antagligen förr eller senare fått stå ut med en betydligt lägre levnadsstandard.