tisdag 26 juli 2011

Om det som har hänt



Norge. Relationen till vårt grannland i väst har alltid präglats av en sorts syskonliknande hatkärlek. Vi har Norge-historier, norrmännen har Sverige-historier. Och genom historien har nationernas båda folk slagits mot varandra för furstars lögner och mejats ner i jämna led.

Det som nu har hänt i Norge påminner dock i alla fall mig om hur nära vi faktiskt står norrmännen. Det som har inträffat känns precis lika overkligt och fruktansvärt som om det hade hänt här hemma i Sverige. Många av oss har vänner och bekanta som bor eller har bott i Norge och våra samhällen är väldigt lika, även om nedmonteringen av den sociala demokratin förstås har gått längre här i Sverige.

Däremot är invandringsdebatten på många sätt mycket värre i Norge än här i Sverige. I norska medier skriver man utan krusiduller ut om brott har begåtts av en etisk norrman eller av någon med annat ursprung, trots att det ju egentligen är de socio-ekonomiska faktorerna som är avgörande och inte vilken hudfärg man har. Den norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna är det näst största partiet.

Det är i den här miljön som våldsideologier växer sig starka hos individer som på ett eller annat sätt inte har alla hästar i stallet. Att söka sig till ett främlingsfientligt parti är förstås inte lika med att man personligen vill kallt avrätta barn och ungdomar som är socialdemokrater, men det är ändå så att äpplet inte faller långt från trädet.

Hade terroristen varit muslim hade vi fått en helt annan debatt. Nu beskrivs personen istället som en enskild galning. Det man borde göra är att granska och belysa hur sådana här åsikter gror i högerextrema rörelser.

När jag fick beskedet om det som hänt i Norge befann jag mig på ett vandrarhem i Härnösand. Det var obegripligt då. Det var lika obegripligt när jag dagen efter var tvungen att stanna bilen gång på gång för att gråta, hämta andan, ta mig samman och försöka förstå.

Jag har själv varit på massvis av läger. Först med Unga Örnar som barn, där efter med både Ung Vänster och med SSU. Det är bland det bästa jag vet. Att få komma iväg till sol och bad och tillsammans med kamrater som delar samma drömmar som en själv få diskutera, lära sig saker och försöka förbättra världen.

Det kunde lika gärna ha hänt här i Sverige. I vår del av världen har vi varit förskonade från den här typen av hemskheter och det är just därför som vi reagerar så starkt. Som socialdemokrat och SSU:are känns det förstås fruktansvärt att mina kamrater stupat av det högerextrema våldet.

Mitt hjärta går ut till de drabbades familjer och anhöriga. Nu fortsätter vi kampen mot rasism och hat. Vi ska inte låta oss skrämmas. Det är tid att stå upp för äkta demokrati och allas lika värde. Med kärlek ska vi besegra hatet. Som Michael Jackson sa: It's all for l.o.v.e.

Inga kommentarer: