måndag 31 december 2012

Kents nyårskrönika


När nu året lider mot sitt slut så tänkte jag ta och försöka sammanfatta lite olika intryck av året som har gått.

Om vi börjar med politiken, så överskuggas det mesta under det gångna året förstås av Håkan Juholts avgång. Partihöger, journalister och mäktiga ekonomiska intressen lyckades i sin gemensamma kampanj och efter en kort tid som partiledare tvingades Juholt att avgå. Till viss del på grund av egna tillkortakommanden, förstås, men allt ska ses i ljuset av att Juholt var den första socialdemokratiska partiledare sedan Palme som var beredd att på allvar bryta trenden med avregleringar och privatiseringar. Det gör man uppenbarligen inte ostraffat.


Löfvén har inte åstadkommit ett dyft under sin tid, utan har mest ägnat sin tid åt att försöka triangulera Reinfeldt genom att låta och tycka exakt likadant som honom. Det är inte en slump att Sverigedemokraterna är landets tredje största parti enligt opinionsundersökningar.

Jag har under året engagerat mig en del i en nybildad SSU-klubb här i stan, och jag blev även stolt invald som styrelseledamot i Socialdemokratiska Pressföreningen här i Stockholm. Engagemanget inte minst vad den senare föreningen beträffar har dock varit väldigt dåligt från mitt håll, vilket dels beror på tidsbrist men kanske framför allt på funderingar kring om jag över huvud taget ska fortsätta vara politiskt aktiv. Jag är fortfarande brinnande socialist, men partipolitik är kanske inte riktigt rätt forum för mig och framför allt är jag skeptisk till att fortsätta vara med i det parti jag är med i. Jag ger det nog fram till nästa partikongress. Sätter kongressen ner foten i frågan om vinster i välfärden så kanske jag blir kvar - annars känns det meningslöst att fortsätta vara med. Tyvärr.

2012 var också året då vi Michael Jackson-fans till slut fick en officiell release av en konsert från Michaels Bad-turné. Själv såg jag konserten på en releasefest i Köpenhamn för första gången, och sedan dess har jag nog kikat på den ytterligare ett 20-tal gånger. Michael Jackson under Bad-eran får Elvis comeback 68-special eller Beatles Washington-konsert från 1964 att se ut som kabaret-föreställningar. Se den!



Ett spännande möte under det gångna året var också när jag fick träffa och intervjua Michael Lee Bush, klädskapare åt Michael Jackson under 25 år, under en boksignering i Köpenhamn.



På det privata planet så har vår familj fått tillökning under året. Vi har skaffat oss en liten vovve som vi har döpt till Emjay. Han är 75 procent amerikansk cocker spaniel och 25 procent papillon och ett riktigt litet yrväder.

I mitten av januari flyttade jag och Bea upp till Stockholm, och efter ett par kämpiga månader då Bea slet med flera olika deltidsjobb och gjorde allt ifrån att ta hand om överklassungar till att steka burgare på McDonalds, så har det löst sig rätt bra för oss här. Om ett par veckor flyttar vi ut från vår andrahandsetta på Kungsholmen till en jättemysig andrahandstvåa i Hässelby.

Först hade vi fått besked om att vi skulle få stanna i den här ettan på Kungsholmen till nästa sommar, men hon som äger lägenheten ändrade sig. Det gjorde att vi fick panik. Första planen var att köpa oss en lägenhet, men det visade sig inte vara det lättaste att få lånelöfte eftersom Bea då inte hade fast jobb och jag själv som egen företagare inte direkt ses som en stabil låntagare av banken. Och bostadskön är ju bara att glömma om man inte stått med sedan man var nyfödd, typ.

Mitt klasshat har vuxit sig om möjligt ännu starkare sedan jag flyttade hit till Stockholm, inte minst på grund av bostadssituationen. Medan Bea, som arbetat sedan hon var 12 och som har slitit som ett djur på de olika deltidsjobben, och jag, som har hankat mig fram som frilansproletär, först inte få tag på någonstans att bo här och inte ens fick lån till en början, så får överklassens ungar lägenheter i innerstaden av sina föräldrar. Det är så äckligt och vidrigt orättvist.

Karriärsmässigt har året varit lite upp och ner. Jag kan inte påstå att året direkt har infriat mina förhoppningar. Mitt mål när jag flyttade hit till Stockholm och lurade med mig fästmön, var ju att få ett jobb på en tidningsredaktion någonstans. Så har det inte blivit. Jag fick förvisso jobb på ett ställe, men det vred sig fullständigt i magen på mig att ägna mig åt att få reklam att se ut som journalistik, så jag sade upp mig efter första dagen.

Istället ägnar jag mig fortfarande uteslutande åt frilansjournalistik åt olika tekniktidningar och tekniksajter. Det går framåt. Jag blev av med en kund jag arbetat åt i 12 år, men samtidigt har jag fått in en fot på Sveriges främsta IT-förlag och skriver numera för Sveriges största PC-tidning.

2013 ser däremot ut att bli ett intressant år. Jag och en kompis ska försöka dra igång en IT-inriktad podradio, och lyckas vi hålla hälsa och motivation igång så tror jag det kan bli väldigt framgångsrikt.

I början av mars så har jag bokat en resa till Gran Canaria för mig och Bea. Det ser jag verkligen fram emot!

tisdag 25 december 2012

Sverigedemokraterna

Alla Sverigedemokrater beredda att dö för sitt land - kan ni ta och göra det nu, snälla?

fredag 23 november 2012

En titt i Michael Jacksons garderob


Han var Michael Jacksons kläddesigner i 25 år

(följande artikel skulle egentligen publicerats i Aftonbladet - men den var kanske för lite skandalinriktad?)

Text: Kent Vilhelmsson
Den glittrande vita handsken, glänsande benskydd, bälten och nitar, armbandage och militärjackor. Michael Bush arbetade som kläddesigner åt Michael Jackson i nästan 25 år och var även den som fick klä Michael Jackson inför hans sista vila.
– Första gången jag träffade Michael Jackson så kastade han körsbär på mig, säger Michael Bush.

Foto: Lotta Segerqvist
Michael Bush designade kläder åt Michael Jackson från mitten av 1980-talet fram till stjärnans sista dagar i livet 2009.  

Michael Bush träffade Michael Jackson första gången 1985, då han arbetade med garderoben för inspelningen av 3D-kortfilmen Captain EO.

– När jag kom in i trailern för att klä Michael så kände jag hur någon kastade körsbär på mig. Jag visste inte om det var Michael eller hans schimpans Bubbles, säger Michael Bush när tidningens utsände träffar honom inför en boksignering i Köpenhamn.

Han berättar hur han hörde någon fnissa längre in i trailern.

– När jag fick ett till körsbär på mig så kastade jag tillbaka, och då tog Michael hela skålen med körsbär och slängde över mig. Sen bara skrattade vi, och det fortsatte vi att göra under alla år vi arbetade tillsammans.

Michael Bush minns också när han träffade Michael Jackson sista gången. Bara timmar innan superstjärnan dog hade Michael Bush hjälpt honom med klädombyte under repetitionerna i Los Angeles inför den planerade comebacken i London.

– Jag tackade honom för att han hade förändrat mitt liv och var så tacksam för att få ge mig ut på turné med honom för fjärde gången.

Michael Jackson svarade med att ge honom en kram.

– Nej, det är du som har förändrat mitt liv, sade han till Michael Bush.
Foto: Kent Vilhelmsson
När Michael Bush besökte Köpenhamn i förra veckan för att signera sin nya bok hade han även med sig ett flertal autentiska kläder burna av Michael Jackson.

Klädde Michael för sista vilan

Efter Michael Jacksons plötsliga bortgång var det också Michael Bush som blev anförtrodd att designa kläderna för Michael Jacksons sista vila.

– Hans syster La Toya ringde och sa att familjen ville att jag skulle klä Michael inför begravningen.
Michael Bush tvekade först och visste inte om han skulle klara av att göra det.

– Du är den som bäst vet vad han hade velat ha på sig, sade La Toya till honom berättar han.

Skruden blev en uppdaterad kopia av den vita pärlförsedda kavaj med matchande byxor och guldattiraljer som Michael Jackson bar när han gick på Oscars-galan tillsammans med Madonna 1991.

– Det var Michaels favorit, säger Michael Bush.

Foto: Nelli Laurhardt
Den vita hatten, signerad av Michael Jackson, bars av superstjärnan under Smooth Criminal-numret på Bad-turnén 1988. Den röda skjorten bar Michael under ett framträdande inför Bill Clinton 1993.


Fakta: Michael Bush

Tillsammans med partnern Dennis Tompkins designade han kläder för Michael Jackson i 25 år.
Aktuell med: Nya boken ”The king of style – dressing Michael Jackson”, där man i detalj kan få läsa om historien bakom många av Michael Jacksons kläder.
Favoritplagg: Michaels svarta jacka med polisemblem från Bad-turnén.
Foto: Nelli Laurhardt
Ett par skor, burna, väl använda och signerade av Michael Jackson.

fredag 9 november 2012

Detta har hänt

Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag har så sällan något att säga att jag tycker det är värt att skriva om det, och dessutom skriver jag ju en massa andra saker hela dagarna ändå. Då jag allt oftare blir politiskt förbannad, så kan mina kära läsare dock vänta sig mer politiskt material framöver.

Hur som helst, för den intresserade så har följande hänt sedan i somras:


  • Bea och jag har skaffat en liten vovve som heter Emjay.
  • Jag har varit på SSU-läger.
  • Jag har gett mig ut på en mobilnätstäckningstest som fick avbrytas.
  • Jag fick jobb i reklambranschen men tyckte det var oetiskt och sade upp mig efter första dagen.
  • Jag har träffat Michael Jacksons trummis Jonathan "Sugarfoot" Moffet.
  • Jag har varit på en kass spelning med Dan Berglund, där han bara körde en massa svårmodiga nya låtar och endast en gammal revolutionär klassiker.
  • Här om dagen såg jag Fredrik Strage på bussen.



onsdag 6 juni 2012

Grattis pappa, 60 år!

Pappa fick en lite för tidig 60-årspresent av mig och min lillasyster. Inte bilen i sig, förstås, men väl möjligheten att ratta bilen - en Lamborghini Gallardo LP570-4 Performante.
Om det gick undan? Jodå! :-)

tisdag 5 juni 2012

Socialdemokratins största problem

Mona Sahlin sammanfattade nyligen, förmodligen omedvetet, det som är det stora problemet med socialdemokratin idag. I programmet Min sanning i SVT fick hon frågan om hon fortfarande "älskar partiet", så som hon alltid har sagt att hon gör.
Hon svarade: "Jag skulle inte idag säga att jag älskar partiet. Jag älskar politiken som form, men inte partiet."
Det Mona Sahlin egentligen menar är att hon älskar makt.

Makt och pengar går för det mest hand i hand och båda är oerhört lockande - eller rent av förförande och korrumperande. Det är inte en slump att Magdalena Andersson, välutbildad ekonom, som sig bör gift med en annan höginkomsttagare, utnyttjar pigavdraget och inte på allvar vågar prata om ett samhälle bortom de skattesänkningar och systemförändringar som gjorts under de sex år vi har haft med borgerligt styre. Sanningen är ju nämligen den att hon och de allra flesta andra inom toppskiktet i svensk socialdemokrati tjänar på de här reformerna. De är nämligen först och främst höginkomsttagare. Egenintresset ljuger, som bekant, aldrig.

Det som förenar både förtroendevalda avlönade politiker och företrädare för tidningar, organisationer och företag inom arbetarrörelsen är en sak - de tjänar väldigt mycket pengar. Socialdemokratiska statsborgarråd här i Stockholm pratar om att bygga hyresrätter och om bostadssituationen för de unga, men bor själva i villor eller bostadsrätter för många många miljoner och har månadsinkomster som tangerar sexsiffriga belopp. Var finns trovärdigheten?

Numera har även socialdemokraterna anammat pratet om arbetslinjen, men inom de egna politikerleden tycks den inte gälla. Vilken vanlig knegare får en garantilön på 461 000 kronor om året om man blir av med jobbet? Det får våra riksdagsledamöter. Har man som riksdagsledamot suttit i minst tolv år - och då har man tjänat bra med pengar inte bara på uppdraget som riksdagsledamot utan oftast även via arvoden från andra uppdrag - så har man rätt till inkomstgaranti på 31 680 kronor i månaden fram tills dess att man går i pension. Varför då?


Ylva Johansson är en glad socialdemokrat som gladeligen plockar ut statsrådspension på närmare 17 000 kronor i månaden - plus riksdagslönen på 56 000 kronor i månaden. Är hon trovärdig över huvud taget när hon pratar om fördelningspolitik?

Per Nuders rådgivningsbolag drog in nästan 13 miljoner kronor förra året. Trots det så har han valt att plocka ut statsrådspension på nästan 300 000 kronor under de senaste två åren. Lever denna företrädare för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti i samma verklighet som du och jag?


Det är nu för tiden ganska tyst i debatten om fallskärmsavtal, höga bonusar och vd-löner. Kanske beror det på faktumet att många socialdemokrater tagit klivet in i näringslivet när de avslutat sina politikerkarriärer och att deras gamla kompisar och buksvågrar från SSU-tiden som är kvar inom politiken inte vill stöta sig med dem. Anders Sundström, vd för det fackligt kontrollerade försäkringsbolaget Folksam, fick nyligen löneökning motsvarande en halv industriarbetarlön och kan nu plocka ut 6 miljoner kronor om året i lön. Är hans arbete värt lika mycket som 30 undersköterskors arbete? Gör han ett bättre jobb om han tjänar 6 miljoner än om han tjänar en halv miljon?


Medan det råder massarbetslöshet i Sverige så passar dessutom socialdemokratiska företrädare på att höja sina redan väldigt höga löner ytterligare.

Det finns en utbredd syn bland socialdemokratiska företrädare att de är värda sina höga löner och sina enastående pensionsvillkor och avgångsvederlag. Det är klart att man som företrädare för stora organisationer eller som heltidspolitiker ska ha en bra lön (det borde för övrigt alla som arbetar ha) då det är krävande uppdrag som sträcker sig långt längre än 8 timmar om dagen. Men när löneklyftorna mellan gräsrötter och våra företrädare ständigt växer så måste man, om man på allvar tror på ett jämlikt och rättvist samhälle, göra något åt det. Det är ju ganska få förunnat att själv kunna bestämma vilken lön man har, vilket är fallet med både våra riksdagsledamöter och de flesta heltidspolitiker i kommuner och landsting. För att man ska kunna hålla god min så tillsätts lönerna oftast av en arvodesnämnd eller liknande - men denna utses i sin tur av den politiska majoriteten.

Det blir väldigt enkelt att besluta om nedskärningar om man inte själv drabbas ekonomiskt av dem. Det blir väldigt enkelt att säga att det inte är prioriterat att ta bort pigavdraget om man själv använder det. Det blir väldigt enkelt att acceptera orättvisa skattesänkningar bekostade av arbetslösa och sjuka om man själv tjänar på skattesänkningen.

Därför tycker jag att socialdemokraterna borde införa en partiskatt som ska omfatta ersättningen från samtliga politiska uppdrag man har som socialdemokrat och som ska gälla också för ersättningar från organisationer och företag som på ett eller annat sätt är knutna till arbetarrörelsen. Partiskatten ska vara utformad på så vis att ingen företrädare ska kunna tjäna mer i månaden från dessa uppdrag än vad som motsvarar ett basbelopp, vilket idag uppgår till 42 800 kronor. Det är en bra lön, mer än vad de flesta av oss tjänar, och att knuta maxlönen till basbeloppet innebär också att lönen knuts till samhällsutvecklingen i övrigt -vilket är fullt rimligt och också gäller för alla oss andra som arbetar och sliter för att få vardagen att gå ihop.

I ett enda slag skulle socialdemokratin då återfå sin trovärdighet och bli det äkta arbetareparti som man säger sig vilja vara.












torsdag 24 maj 2012

Vila i frid, Bernt.


Jag blev väldigt ledsen när nyheten just nådde mig om att Bernt Hultberg, Bulle-Bernt, är död. Ännu en Nässjö-profil har gått ur tiden.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet engagerade jag mig under ett par års tid i det lokala partiet SAFE i Nässjö. Som det politiska klimatet såg ut då, där socialdemokratin under stora delar av min uppväxt fört en nedskärningspolitik och låg bakom avregleringar och privatiseringar, så var Socialdemokraterna inte ett alternativ för mig att engagera mig i. Det blev istället SAFE, som konsekvent motverkade och sade ifrån mot nedskärningar i kommunen.

Så gott som varje vecka gick jag på SAFE:s möten i deras lokal i centrala Nässjö och lärde mig om och diskuterade politik.

Bernt, ständigt iförd sin röda väst, brukade alltid ha med sig risifrutti eller något annat att tugga på.

Jag minns särskilt en gång när Bernt bjöd hem mig till sin lägenhet strax jämte biblioteket i Nässjö och vi tillsammans satt och lyssnade på ett radioprogram, som jag inte minns vad det handlade om. Hans lägenhet var full av böcker och papper med politiska artiklar och insändare som han filade på. Politiken var det Bernt brann för, hans engagemang var äkta.

Så småningom lämnade jag SAFE, då inte minst det rabiata EU-motstånd som partiet hade inte passade mig. Men eldsjälarna i SAFE har alltid haft hjärtat på rätta stället och det var alltid en fröjd att få läsa Bernts skarpa insändare i den annars så råborgerliga Smålandstidningen.

Nässjö blir sig aldrig mer likt. Bernt stod på alltid på de svagas sida och det kommer jag för alltid att minnas honom för.

måndag 30 april 2012

Ny sajt och ny blogg

Jag har till slut fått tummen ur och skapat något som iallafall liknar en hemsida för mig som frilansjournalist. På sajten kommer jag även att blogga om vad som är på gång för mig rent yrkesmässigt. Sluta dock inte följa den här bloggen, jag kommer att fortsätta att uppdatera den sporadiskt.

www.kentvilhelmsson.se

torsdag 16 februari 2012

Stockholm

Jag bor nu sedan ganska så exakt en månad sedan i Stockholm. Tillsammans med min fästmö är jag inhuserad i en jättefin andrahandsetta på Kungsholmen. Det är trångt, men det fungerar bra. Bea fick jobb tre dagar efter att hon flyttade upp hit, så det känns skönt.

För egen del försörjer jag mig som frilansande journalist, vilket i vanlig ordning går lite upp och ner. Det är skönt att vara sin egen chef och att kunna ta en fika eller en ledig dag när man vill, men å andra sidan är det kanske dags att höja sin inkomst lite nu när man närmar sig de trettio och trots allt ändå har en akademisk examen i bagaget.

Således är målet att försöka få en heltidstjänst som journalist någonstans här. Det skulle även innebära att jag kunde ordna en mer långsiktig lösning på vår bostadssituation, det vill säga att kunna ta ett lån och köpa en lägenhet. Som egenföretagare är det nämligen inte helt lätt att få lån, och det känns heller inte särskilt tryggt att göra det när man aldrig vet vad man kommer tjäna mer än en månad framåt..

Även om jag trivs bra i Stockholm så saknar jag Kalmar och lägenheten där. Vi hade det fantastiskt bra i Kalmar, Bea och jag. Men det tar väl lite tid innan man hinner etablera sig i en ny stad också.

Till helgen vankas det besök av mor och far, vilket jag verkligen ser fram emot. Det ska bli kul att träffa min lillasyster Ann också, för vi har faktiskt inte hunnit ses trots att jag har bott här i staden i en månad nu.

Jag längtar till sommaren. Då ska jag och Patrick ut och vandra. Och Bea och jag ska väl förhoppningsvis komma iväg nånstans på semester också. Kanske att vi slår till och gifter oss till sommaren med.. :)

torsdag 9 februari 2012

Dikt till Reinfeldt

Jobba till man stupar, det är högerns melodi.
Att kroppen, orken och arbetsförmågan är slut vid 75 har gått Reinfeldt helt förbi.
Jag undrar om han nånsin haft ett vanligt jobb som vi?
Men det ska löna sig att jobba, tycker vårt nya arbetarparti.

Moderaternas kompisar får köpa vårdcentraler till vrakpris
Att rea ut vårt gemensamma, det är vänskapstjänster från gris till gris
Med hemliga partibidrag får de medel till sin idé:
Att den rike ska bli rikare medan den fattige får tigga och be.

Var fjärde ung saknar ett arbete att gå till
Men det är ditt eget fel, om du bara anstränger dig så får du jobba om du vill
FAS3, RUT och jobbskatteavdrag, det är som tiden stannat sedan år 1900 till
Att ge unga jobb som pigor hos de rika, en fantastisk tanke som blivit avdragsgill

Åtminstone kan man ju hoppas att restaurangmomsen gör att det blir billigare att käka
Men för oss som inte levt livet på en macka med räka
Så tycker jag det börjar bli dags att Reinfeldt och hans regering vräka.

fredag 27 januari 2012

Stefan Löfven

Så fick partiet sin ledare till slut. Stefan Löfven. Jag har ingen uppfattning alls kring honom sedan tidigare, men det intryck han har gett de senaste dagarna har i alla fall varit ärligt och genuint. Han är ingen stor talare eller retoriker dock, vilket var smärtsamt tydligt i hans första tal efter att han blivit vald till partiledare. Han ser litesmåtrött ut och är rätt så tråkig att lyssna på.

Var det verkligen han av alla 108 000 medlemmar som var bäst lämpad att ta över efter Håkan Juholt? Fan vet.

lördag 21 januari 2012

Så fick de som de ville


Så fick partihögern och de borgerliga medierna som de ville. Håkan Juholt avgår.

Det är på det hela taget bara en sak att säga om det, och det är att det för jävligt.

Jag aktiverade mig i SSU i Kalmar län när jag flyttade till Kalmar för snart fyra år sedan. Vem Håkan Juholt var fick jag snabbt lära mig, eftersom det var så många SSU:are och partister som talade väl om honom. 2008, tror jag det var, så lyssnade jag på hans första maj-tal i Kalmar och jag minns att jag imponerades av hans vältalighet, retorik och utstrålning. Han pratade om barnfattigdomen på ett sätt som tycktes komma ur hjärtat.

Själv fick jag aldrig tillfälle att träffa honom i partisammanhang, men jag gjorde en radiointervju med honom när jag pluggade. Jag intervjuade honom även i slutet av förra året under en båtresa mellan Gotland och Oskarshamn för tidningen Östran/Nyheterna.

En av de frågorna jag ställde honom då var varför han är demokratisk socialist. Jag ställde frågan eftersom han i en lång artikel i Dagens Nyheter uppgav att ingen frågade honom, som hans föregångare fått frågan, om varför han är demokratisk socialist.

Jag letade reda på mina anteckningar från intervjun här och så här svarade han:

– Jag är det därför att jag tror så starkt på att vi är ömsesidigt beroende av varandra och att vi ska investera i varandra. Solidaritet är inte barmhärtighet, det är inte en uppoffring utan en förutsättning för tillväxt. Socialdemokratin är en frihetsrörelse mot fattigdom och mot påtvingade beroenden.

fredag 20 januari 2012

Ett mediedrev utan motstycke

I höstas, när Aftonbladet och Expressen citerade anonyma källor om att Juholt kommer avgå efter hyresersättningshistorien så hade de fel. Igår när de indikerade samma sak hade de fel. Och idag hade de också fel. Håkan Juholt har fortsatt förtroende av verkställande utskottet och han sitter kvar.

Det drev som nu sker mot Håkan Juholt saknar nog motstycke i svensk politisk och journalistisk historia. Påståenden från anonyma sms-källor blir till sanning i Sveriges största tidningar.

Huttrande i vinterkylan utanför Sveavägen 68 stod jag för en liten stund sedan med ett plakat med skylten "Juholt for president". Mitt bland Sveriges främsta journalister. K-G Bergström, Mats Knutsson, Lena Mellin, Expressen, Aftonbladet, SVT, SR, DN, SVD... Alla var där. Och alla var tjenis och "nämen hejsan" med varandra.

Lena Mellin fanns på plats i en yvig vintermössa och jag var bara tvungen att fråga henne varför hon vill att Juholt ska avgå.
– Det vill jag inte, sa hon och spände ögonen i mig.
– Har du läst vad jag skriver?
– Jag har ju slagit vad med läsarna om tusen spänn att han sitter kvar!
Jag svarade att Aftonbladet ju är den tidning som kanske varit mest pådrivande mot Juholt och att hon i krönika efter krönika ständigt underminerar hans trovärdighet. Därför har jag slutat att läsa henne.

– Det finns en facebookgrupp mot dig, du har kallats arbetarrörelsens fiende nummer ett. Känner du till det?
– Vi är många som är arga och besvikna på dig, berättade jag.
– Äh håll käften, replikerade Lena och trängde sig längre in i massan av huttrande journalister.
– Du behöver väl inte vara otrevlig, sade jag och fick något muttrande till svar.

Det där säger en del om Lena Mellin.

Någon reporter från Expressen frågade mig med en nedlåtande ton om jag kände mig ensam där, med min skylt. En fotograf frågade om jag var ironisk.

Det där säger en del om journalisternas inställning till Håkan Juholt. Han ska bara bort, helt enkelt.

Jag upprepade flera gånger att det är vi partimedlemmar som väljer vår partiordförande. Inte medierna. Därför har Håkan Juholt mitt stöd.

En journalist på SR instämde i min kritik mot mediernas sätt att ta anonyma källors påståenden som sanning och att man genom att göra det springer ärenden åt intressen som uppenbarligen vill Håkan Juholt - och kanske hela socialdemokratin - illa.

En spännande upplevelse var det helt klart.