tisdag 5 juni 2012

Socialdemokratins största problem

Mona Sahlin sammanfattade nyligen, förmodligen omedvetet, det som är det stora problemet med socialdemokratin idag. I programmet Min sanning i SVT fick hon frågan om hon fortfarande "älskar partiet", så som hon alltid har sagt att hon gör.
Hon svarade: "Jag skulle inte idag säga att jag älskar partiet. Jag älskar politiken som form, men inte partiet."
Det Mona Sahlin egentligen menar är att hon älskar makt.

Makt och pengar går för det mest hand i hand och båda är oerhört lockande - eller rent av förförande och korrumperande. Det är inte en slump att Magdalena Andersson, välutbildad ekonom, som sig bör gift med en annan höginkomsttagare, utnyttjar pigavdraget och inte på allvar vågar prata om ett samhälle bortom de skattesänkningar och systemförändringar som gjorts under de sex år vi har haft med borgerligt styre. Sanningen är ju nämligen den att hon och de allra flesta andra inom toppskiktet i svensk socialdemokrati tjänar på de här reformerna. De är nämligen först och främst höginkomsttagare. Egenintresset ljuger, som bekant, aldrig.

Det som förenar både förtroendevalda avlönade politiker och företrädare för tidningar, organisationer och företag inom arbetarrörelsen är en sak - de tjänar väldigt mycket pengar. Socialdemokratiska statsborgarråd här i Stockholm pratar om att bygga hyresrätter och om bostadssituationen för de unga, men bor själva i villor eller bostadsrätter för många många miljoner och har månadsinkomster som tangerar sexsiffriga belopp. Var finns trovärdigheten?

Numera har även socialdemokraterna anammat pratet om arbetslinjen, men inom de egna politikerleden tycks den inte gälla. Vilken vanlig knegare får en garantilön på 461 000 kronor om året om man blir av med jobbet? Det får våra riksdagsledamöter. Har man som riksdagsledamot suttit i minst tolv år - och då har man tjänat bra med pengar inte bara på uppdraget som riksdagsledamot utan oftast även via arvoden från andra uppdrag - så har man rätt till inkomstgaranti på 31 680 kronor i månaden fram tills dess att man går i pension. Varför då?


Ylva Johansson är en glad socialdemokrat som gladeligen plockar ut statsrådspension på närmare 17 000 kronor i månaden - plus riksdagslönen på 56 000 kronor i månaden. Är hon trovärdig över huvud taget när hon pratar om fördelningspolitik?

Per Nuders rådgivningsbolag drog in nästan 13 miljoner kronor förra året. Trots det så har han valt att plocka ut statsrådspension på nästan 300 000 kronor under de senaste två åren. Lever denna företrädare för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti i samma verklighet som du och jag?


Det är nu för tiden ganska tyst i debatten om fallskärmsavtal, höga bonusar och vd-löner. Kanske beror det på faktumet att många socialdemokrater tagit klivet in i näringslivet när de avslutat sina politikerkarriärer och att deras gamla kompisar och buksvågrar från SSU-tiden som är kvar inom politiken inte vill stöta sig med dem. Anders Sundström, vd för det fackligt kontrollerade försäkringsbolaget Folksam, fick nyligen löneökning motsvarande en halv industriarbetarlön och kan nu plocka ut 6 miljoner kronor om året i lön. Är hans arbete värt lika mycket som 30 undersköterskors arbete? Gör han ett bättre jobb om han tjänar 6 miljoner än om han tjänar en halv miljon?


Medan det råder massarbetslöshet i Sverige så passar dessutom socialdemokratiska företrädare på att höja sina redan väldigt höga löner ytterligare.

Det finns en utbredd syn bland socialdemokratiska företrädare att de är värda sina höga löner och sina enastående pensionsvillkor och avgångsvederlag. Det är klart att man som företrädare för stora organisationer eller som heltidspolitiker ska ha en bra lön (det borde för övrigt alla som arbetar ha) då det är krävande uppdrag som sträcker sig långt längre än 8 timmar om dagen. Men när löneklyftorna mellan gräsrötter och våra företrädare ständigt växer så måste man, om man på allvar tror på ett jämlikt och rättvist samhälle, göra något åt det. Det är ju ganska få förunnat att själv kunna bestämma vilken lön man har, vilket är fallet med både våra riksdagsledamöter och de flesta heltidspolitiker i kommuner och landsting. För att man ska kunna hålla god min så tillsätts lönerna oftast av en arvodesnämnd eller liknande - men denna utses i sin tur av den politiska majoriteten.

Det blir väldigt enkelt att besluta om nedskärningar om man inte själv drabbas ekonomiskt av dem. Det blir väldigt enkelt att säga att det inte är prioriterat att ta bort pigavdraget om man själv använder det. Det blir väldigt enkelt att acceptera orättvisa skattesänkningar bekostade av arbetslösa och sjuka om man själv tjänar på skattesänkningen.

Därför tycker jag att socialdemokraterna borde införa en partiskatt som ska omfatta ersättningen från samtliga politiska uppdrag man har som socialdemokrat och som ska gälla också för ersättningar från organisationer och företag som på ett eller annat sätt är knutna till arbetarrörelsen. Partiskatten ska vara utformad på så vis att ingen företrädare ska kunna tjäna mer i månaden från dessa uppdrag än vad som motsvarar ett basbelopp, vilket idag uppgår till 42 800 kronor. Det är en bra lön, mer än vad de flesta av oss tjänar, och att knuta maxlönen till basbeloppet innebär också att lönen knuts till samhällsutvecklingen i övrigt -vilket är fullt rimligt och också gäller för alla oss andra som arbetar och sliter för att få vardagen att gå ihop.

I ett enda slag skulle socialdemokratin då återfå sin trovärdighet och bli det äkta arbetareparti som man säger sig vilja vara.












Inga kommentarer: