fredag 15 november 2013

Om bostäder, klass och bubblor

Jag håller på att bli en riktig Stockholmare. Som ung Stockholmare är ett av de vanligaste samtalsämnena framför lattekoppen (nu dricker jag i och för sig inte latte) bostadssituationen här i stan. Var du bor och hur du bor är en indikator för klass och status och vi dömer varandra snabbt efter att vi har berättat var vi bor någonstans.

Blå linjens yttre tunnelbanestationer är till exempel lågstatusställen att bo på, trots att små lägenheter även där går loss på miljonbelopp. De som har lyckan att bo i inne i stan och är i min egen ålder eller yngre gör det nästan undantagslöst tack vare att de har föräldrar som på ett eller annat sätt står för bostaden.

Vi bodde på Kungsholmen, som räknas till stan, ett tag. I en ganska slarvigt renoverad liten etta. 33 kvadratmeter, min tjej, vår vovve och jag. Det var trångt. Men reaktionen på folk när vi berättade var vi bodde var alltid fylld av beundran, kanske en smutta avund. Månadshyran på 5 000 kronor skulle i alla andra sammanhang vara en ockerhyra med tanke på lägenhetens skick och storlek, men på Stockholms svarta andrahandsmarknad var den ett fynd, långt under marknadsvärde.

Idag bor vi i Hässelby gård. De 31 minuter och 19 tunnelbanestationer som det är härifrån till T-centralen ger vid varje tunnelbanefärd dess resenärer en klassresa. Hudfärger och kläder skiftar ju längre ut från stan du kommer. Reaktionen på folk när vi berättar var vi bor idag är snarare lite förskräckt och inte sällan kommer en illa vald kommentar om mångkultur eller om gängkrig.

Lägenheten vi bor i här är mycket större och hyran är densamma som för ettan på Kungsholmen. Det är nära till naturen. Jag slipper numera klistra på ett artigt leende och säga hej hej till grannar som jag vet är rika svin - sådana finns det inte ute i Hässelby. Men det är långt in till stan. Min tjej sitter på tunnelbanan två timmar om dagen för att kunna ta sig till och från sitt underbetalda jobb. När hon kommer hem om kvällarna går jag och möter henne så att hon ska slippa gå själv genom centrum, där det rapporterats om skottlossning flera gånger sedan i somras.

Vi lyckades få förstahandskontrakt här. I min bekantskapskrets är det ingen som inte är infödd Stockholmare som har förstahandskontrakt. Vi är lyckligt lottade, vi slapp stå i kö i åtta år för att få lägenheten. Och nån annan stackare som stod i kön fick vänta ytterligare ett tag på att få lägenhet.

Det jag inte förstår är varför inget parti i riksdagen har någon konkret lösning på hur bostadsbristen ska lösas. Borgarna törs inte längre prata om marknadshyror och vill i princip bara underlätta för andrahandsuthyrning (vilket gjort att det blivit marginellt fler andrahandslägenheter tillgängliga samtidigt som priserna har gått upp - rejält. En andrahandstvåa har fått en hyresökning på 19 procent), sossarna vill i princip återinföra det system som fanns före 2006 och som bara gav marginellt större bostadsbyggande än det nuvarande systemet.

Ingen vågar prata om den enda rimliga lösningen, nämligen att bostaden åter ses som en social rättighet och att vi ser till att staten finansierar ett stort bostadsprogram som kan bygga bort bristen en gång för alla. Varför vågar ingen ge ett konkret förslag på detta?

Förklaringen är nog den att vi enligt utländska bedömare har en bostadsbubbla i Sverige. För att bubblan inte ska spricka så måste tillgången på lånade pengar vara fortsatt billig och priserna på bostäderna måste fortsätta gå uppåt. Det förutsätter också att det råder bostadsbrist.

Skulle byggandet komma igång så skulle priserna sjunka, och alla de som investerat i en bostad inte i första hand för att man tänker sig att bo där om tio år utan för att man måste ha någonstans att bo för tillfället och sedan hoppas kunna sälja lägenheten till förtjänst samt byta till sig ännu större lägenhet med ännu större lån, skulle sitta i skiten.




1 kommentar:

Jörgen L sa...

Välkommen till Stockholm, Kent! /Funstation.net

Ps. Dags att dra igång din portal igen? Ds.