torsdag 26 december 2013

Sverige får en ny röd dagstidning för en grön värld

I mitten av januari får Sverige en ny röd dagstidning för en grön värld. ETC blir femdagarstidning. Jag har följt utvecklingen för tidningen med stor spänning. I början av året, kort efter att ETC meddelat planerna för dagstidningen, bjöd jag in Johan Ehrenberg till möte med Socialdemokratiska pressföreningen för att berätta om tidningen.
Det ska bli otroligt spännande att se hur tidningen kommer att se ut, hur tjock den kommer att vara och hurdant innehållet kommer att vara. Tidningen är tänkt att gå runt på prenumerationsintäkter och presstöd, vilket om jag räknat rätt sammanlagt bör hamna någonstans runt 10-13 miljoner kronor årligen.

Det är ingen särskilt fet budget för att göra en hel dagstidning och jag undrar hur högt produktionstempo som de journalister som jobbar där kommer att behöva ha för att det hela ska fungera. Som jag förstår det har ETC förstärkt redaktionen med sju heltidstjänster när dagstidningen nu drar igång. När jag arbetade på Östran/Nyheterna så bestod de stora lokalredaktionerna av kanske fem personer och då producerades det runt 5-6 sidor dagligen.

Det lär bli tufft att få ihop det för tidningen om innehållet faktiskt ska bestå främst av journalistik och inte bara av tyckande - vilket är ett måste om tidningen ska kunna breddas och spela roll annat än som bibel för redan frälsta.

Å andra sidan så tror jag att ETC även kommer använda sina befintliga lokalredaktioner runt om i landet för att få till innehåll i dagstidningen - även om de tidningar man driver lokalt är väldigt små och har typ två anställda var som dessutom ska hinna med en veckotidning..

Icke desto mindre är det fantastiskt spännande. Den 13:e januari drar tidningen igång - skaffa en prenumeration nu om du inte redan har gjort det. Varje ny prenumerant ger tidningen bättre resurser att ägna sig åt god journalistik.

I en samtid med ett brunblått Sverige är det här den bästa julklapp jag kan tänka mig.

måndag 9 december 2013

Bästa vapnet mot Sverigedemokraterna är en politik för full sysselsättning

Sverigedemokraterna lär om inget oväntat händer bli tredje största parti i riksdagen efter nästa val, om man får tro opinionsundersökningar. Det öppnar för en väldigt komplicerad parlamentarisk situation efter nästa val eftersom inga partier (tack och lov) vill samarbeta med SD för att regera.

Ett inte allt för omöjligt framtidsscenario i en situation där de rödgröna vinner valet är att det kommer ske en hel del omvärderingar av gamla strategier inom borgerligheten när den allt tröttare Reinfeldt resignerar från partiledarposten under nästa mandatperiod. Trött som han må vara så ska vi ska ändå vara glada att stridshingsten faktiskt talar med glöd, passion och okompromissbar tydlighet om att aldrig någonsin förhandla eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Visst, den borgerliga regeringen har passivt stöd av Sverigedemokraterna i nio av tio frågor, men det är ändå något helt annat än att sitta ned och förhandla med och anpassa sin politik efter dem.

Frågan är dock vad som händer med andra mer konservativa krafter (minns Ulf Adelsohns prat om att "en neger är en neger" till exempel) inom Moderaterna när Reinfeldt avgår. Den parlamentariska situationen skulle nämligen kunna bli sådan att Moderaterna med hjälp av SD skulle kunna bilda regering. Det är inte alls otänkbart och troligen lockande för många Moderater - i vårt grannland Norge har Moderaternas och SD:s motsvarigheter ju faktiskt bildat regering tillsammans.

Hur ska då en socialdemokratiskt ledd regering se till att föra en politik som ser till att SD faktiskt åker ur riksdagen till 2018?
Till att börja med så finns det massvis med problem med integrationspolitiken idag och jag tycker att de demokratiska partierna i riksdagen på allvar bör diskutera dessa problem - på så vis skulle fötterna till stor del slås undan för rasistiska och fascistiska partier som SD. Som det är idag ges flyktingar som kommer hit inte en ärlig chans att kunna förverkliga sig själva och vi tar inte tillvara på den kraft som finns i människor.

Medan SD och rörelsen där omkring i sig är fascistisk i grunden så tror jag dock faktiskt inte att alla som röstar på eller kan tänka sig att rösta på dem är rasister eller fascister. Det är snarare missnöjesröster som dessutom riskerar att bli fler när avstånden mellan övriga partier krymper i takt med att de trängs allt mer i mitten. Problemet är ju inte SD i sig - SD frodas för att det finns en grogrund för sådana partier idag. Bekämpas problemet och grogrunden så kommer SD-sympatierna att försvinna.

I grund och botten är problemet, så som jag ser det, dock inte invandringen - tillväxt skapas av människor och utan alla nysvenskar så skulle Sverige stanna. Problemet är snarare att vi inte har en politik för full sysselsättning och att vi prioriterar helt fel med hur ekonomiska medel fördelas i samhället idag. När samtliga partier i riksdagen pratar om jobben som den viktigaste frågan och så har gjort sedan krisen i början av 90-talet, men arbetslösheten fortfarande är på en nivå runt 7-9 procent, så tror tusan att folk börjar leta efter syndabockar och efter enkla lösningar. 

En räddhågsen socialdemokrati som inte vågar stå för en socialdemokratisk politik av rädsla för att skrämma bort den mytomspunna medelklassen med bostadsrätter och villor i Stockholm och som glömmer bort LO-kollektivet, ser till att öppna dörrarna på vid gavel för SD – det ser vi ju i opinionsundersökningarna.

Demokratisera riksbanken, slopa överskottsmålen och budgetreglerna (vilket tom liberaler numera vill), ta bort ROT och RUT, avskaffa vinsteländet inom välfärden (inkluderat de som täljer miljoner på att erbjuda undermåliga bostäder till asylsökande), inför en ny fastighetsskatt och en mer progressiv inkomstskatt (bort med jobbskatteavdraget) och satsa pengarna på investeringar i infrastruktur, bostäder, utbildning och välfärd för att skapa arbete åt alla.

Behoven finns och pengarna finns, Sverige har aldrig varit rikare, det är bara politiken som saknas.