onsdag 19 oktober 2016

Någon


Någon.

Finns du där ute?

Någon.

Som kan göra mig hel?

Någon.

Att dela allt med?

Någon.

Kan du komma in i mitt liv nu?

Någon.

Hur länge måste jag vänta?

tisdag 29 mars 2016

Jag är inte kommunist, men bemanningsföretag borde förbjudas


Anna och Daniel arbetar på samma ställe. De har samma arbetsuppgifter, dricker samma kaffe på rasterna och skvallrar om samma chefer. Båda trivs på arbetet, men medan Daniel tryggt kan gå dit varje dag förvissad om att han har kvar det också imorgon, är tanken på morgondagen som en ständig klump i magen för Anna.

Vetskapen om att hon är ständigt utbytbar – att arbetsplatsen utan förvarning kan skicka hem henne när som helst. Ovissheten i att aldrig få några klara besked om hon har chans att bli överrekryterad – fast det lät så himla lovande på anställningsintervjun. Det är ständiga nålstick som påminner henne om att hon och Daniel må dricka samma kaffe på rasterna, men att villkoren för dem i övrigt är helt olika. Känslan av att tillhöra b-laget men samtidigt tvingas jobba dubbelt så hårt som de fastanställda för att ha en chans att få vara kvar.

På veckomötet peppar cheferna de anställda och berättar att om de presterar bra så blir det julbonus. Anna och de andra bemanningsanställda får förstås inte ta del av bonusen ändå, men ingen vågar säga något. Att ifrågasätta och ställa krav på sin arbetsmiljö ligger inte direkt i fatet för den vars högsta önskan är att få fortsatt anställning.

Den lokala fackklubben, som bara är till för de som inte är bemanningsanställda att vända sig till, lyfter frågan om bemanningsanställda med företagsledningen vid varje tillfälle, år efter år. Men inget händer. Kanske inte så konstigt med tanke på att bland andra fackförbundet Unionen är en av de största ägarna inom bemanningsbranschen – en bransch som varit mycket lukrativ under de senaste årens kriser.

Sen är det förstås inte alla bemanningsanställda som har anledning att klaga. Stafettläkare ser helt skamlöst till att dryga ut de jämfört med övrig vårdpersonals löner redan närmast astronomiska läkarlönerna rejält. Uppemot 80 000 kronor kan de tjäna. I veckan.

Resurser tänkta att gå till vård och omsorg dräneras alltså av vinstjagande bemanningsföretag och skamlösa läkare.

Men det finns små, små steg som tas i rätt riktning. På Scania har facket lokalt lyckats förhandla fram ett avtal som sätter ett tak på 10 procent för andelen inhyrda i produktionen. Och om arbetsmarknadsminister Ylva Johansson får tummen ur kan det åtminstone komma bli hårdare krav på tidsbegränsade anställningar.

Bemanningsföretag var förbjudna i Sverige i 50 år. Låt oss se till att eländet snart blir förbjudet igen. Lika lön för lika arbete.

torsdag 7 januari 2016

När jag inte vet vad jag tycker, tycker jag som Göran Greider



Jag har aldrig varit särskilt aktiv på den lilla ankdamm som utgör Twitter. Man blir helt enkelt dum i huvudet av Twitter. Att jag under åren ändå behållit mitt Twitterkonto trots att det är extremt glest mellan inläggen beror främst på Göran Greider.

Inte nog med att denne kulturinstitution spottar ur sig klarsynta opinionstexter till fler tidningar än någon har koll på, skriver unika reportageböcker och ger ut insiktsfulla diktsamlingar – han sprider också poesi i 140-teckenformat på Twitter i ett rasande tempo.

Vanligtvis är poesiläsning något jag finner ungefär lika lockande som att kolla tv-sporten eller rösta borgerligt. Men Göran Greider har tillräckligt med bredd och lättillgänglighet i sitt Twitterdiktande för att till och med en illitterat smålänning som undertecknad ska fastna. Där återfinns allt från stenhårda politiska oneliners och samtidsbetraktelser till vardagstankar kring natur och människor.

Greider dök upp på vår after work (ja jag vet, jag jobbar på världens ballaste tidning) för ett tag sen.

– Hur kan du producera så mycket texter som du gör, hur fan hinner du? undrade jag.

– Ja, jag tror det är viktigt att bara skriva och att inte ha några filter, svarade han.

Han skriver och skriver och väldigt mycket av det han skriver når aldrig några läsare alls. Efter att texterna skrivits så är det nämligen dags att filtrera texterna – att välja vilka texter som ska bli publika och vilka som inte ska bli det.

Trots Greiders rasande produktionstempo och bredd, där urvalet varierar från 140 tecken till rena tegelstenar, är det alltså bara en liten, liten del som når offentligheten.

Göran Greider är ett unikum som vi ska vara väldigt glada för. Inte bara för att han är anledning nog att börja använda Twitter. Utan också för att när man som vanlig dödlig inte riktigt vet vad man själv ska tycka om saker, så kan man tryggt luta sig tillbaka och tycka som Greider. Innan vi får läsa det han skriver så kan vi nämligen vara säkra på att han har tänkt igenom det riktigt, riktigt ordentligt.